Stora killen!

Lucas har blivit så stor sen han började på nya förskolan. Det har verkligen hänt jättemycket med honom på den här korta tiden, han har ju inte ens gått där i två veckor... Jag tror att mycket beror på att han får känna sig stor på riktigt nu när han inte går på samma avdelning som lillebror. Även om han gick i gruppen för de stora barnen på förra förskolan, så var de ju tillsammans nästan jämt.

Han är så fin och omtänksam. Lägger märke till detaljer och har alltid nära till snälla ord. Igår när han kom hem hade jag lagt på ett nytt överkast på sängen och han berömde direkt hur fint det var. Samma med maten, den är alltid god. När vi hittar på saker säger han alltid att det är mysigt. Han berättar att han har längtat efter mig, men att han haft roligt på förskolan och lekt med sina nya kompisar. Han säger ofta att jag är hans älskling <3

På förskolan får han massor med beröm. För att han är en fin kompis, för att han kommit in bra i gruppen, för att han är duktig på att sysselsätta sig, för att han inte byter aktivitet stup i ett, för att han är artig, för att han är så där lagom busig och får dem att skratta, för att han äter bra och vågar smaka på allt, för att han klär på sig själv, för att han är smart och vetgirig, för att han är modig och redan andra dagen vågade stå inför gruppen och räkna barnen, för att han känner igen sitt namn, för att han är glad och lättsam, för att han alltid är så tacksam, för att han är precis den han är helt enkelt.

Han är trygg i sig själv, går alltid in på förskolan med ett leende. Han är stolt. Och det gör mig stolt.