Nulägesrapport

Idag har jag tackat nej till en anställningsintervju här i Norrköping. Korkat kan tyckas, men jag var tvungen att följa min magkänsla och lyssna på mitt hjärta den här gången. Jag är egentligen väldigt splittrad. Jag stortrivs på mitt jobb, mina förskolebarn och deras familjer är utan tvekan världens bästa. Många av dem har uttryckt sin rädsla för att jag ska sluta och en del har till och med ringt till rektorn och uttryckt detta. Det finns även dem som har löneförhandlat åt mig och sagt åt chefen att betala mig så mycket hon bara kan, för att de tycker att jag är värd det och för att motivera mig att stanna. Visst är det trevligt med mer pengar i lönekuvertet, men i slutänden så är det tiden med våra barn som är det mest dyrbara. I augusti börjar de på en förskola här i stan, de kommer gå på BVC här osv. Då känner jag att jag vill vara så nära dem som möjligt.
Men så kommer det där dåliga samvetet... Kan jag verkligen svika alla barn och föräldrar på jobbet? Jag vet mycket väl att jag måste tänka på vad som är bäst för mig och min familj i det här läget, men jag vill heller inte göra någon besviken...
Det är skitsvårt!

Just det här jobbet kändes inte rätt så då valde jag att tacka nej... Rektorn ringde upp mig ytterligare en gång för att fråga om det fanns något hon kunde göra för att få mig att ändra mej, men nej... I det här fallet står mitt beslut fast. Det är trots allt väldigt smickrande att hon var så intresserad av vad jag hade att erbjuda. Det får jag ta som en komplimang =)

Frågan är väl bara hur länge jag "vågar" vänta. Bestämmer jag mig för att satsa tex. ett år till i Linköping så är det ju inte alls säkert att det finns några tjänster att söka då.

Fortsättning följer...