Jag har alltid trivts bra ensam. Tidigare har jag haft ett stort behov av att bara få vara för mig själv. Nu är det precis tvärtom.
Jag försöker tänka att det här med ensamhet kan vara bra emellanåt. Jag är ju faktiskt väldigt dålig på att bara vara Jenny. Jag är en mamma som är dålig på att ta mig tid för att bara vara för mig själv. Jag är en mamma som har det ganska jobbigt när barnen är ifrån mig, även om jag vet att de har det minst lika bra med sin pappa. Det värker och svider någonstans djupt där inne och jag kan bara konstatera att jag älskar småbarnslivet helt otroligt mycket!
Visst, jag kanske inte jublar över smält glass på golvet och kladdiga små fingrar precis överallt. Inte heller hurrar jag över konstverk på väggarna, eller trotsiga barn som inte vill klä på sig.
Men ändå, det är ett underbart liv jag lever med dessa små fantastiska varelser. Att få vara deras mamma är så mycket mer än vad ord kan beskriva. Det finns inget bättre!
Det är inte alltid det lättaste att få rollerna som mamma, fru och dessutom universitetsstuderande att gå ihop, men det är en utmaning som jag inte heller skulle vilja vara utan.
Det är ju helt nytt det här med att vara en familj och man lär sig pusslet för varje dag. För vår del så blev vi snabbt en familj med barn, och det gick även fort att bli en tvåbarnsfamilj. Det är klart att det inte har varit helt smärtfritt, men vi växer tillsammans och gör så gott vi kan. Något annat kan vi inte göra. Jag tycker faktiskt att vi lyckats väldigt bra så här långt och är otroligt stolt över min fina familj.
Tänk att ha tre fantastiska grabbar vid sin sida hela tiden. Tre grabbar som gör en till världens lyckligaste, som får en att känna sig älskad och vacker. Det har jag. Jag lever drömmen! ♥
0 kommentarer:
Skicka en kommentar