Det pratades om dop i Linköpingstråden och jag beskrev Lucas dop. Det var verkligen en lyckad dag, inget kunde ha blivit bättre.
Kom att tänka på dikten jag läste för min förstfödde son och blev alldeles sentimental med en tår i ögonvrån... Tänk, nu är det snart ett helt år sen!
Jag födde dig raring, du kom ifrån mig.
Och hela mitt liv ska jag älska just dig.
Din hy är så fjunig din kropp är så varm.
Jag håller dig nära intill på min arm.
Du somnar så nöjd och så trygg vid mitt bröst.
Jag nynnar små visor till glädje och tröst.
Gyllene lockar och ögon så blå,
knubbiga armar och fingrar så små.
Din hand i min hand, ditt gurglande skratt.
För mig är du lyckan - en värdefull skatt.
Du växer var dag, liten blir stor.
Jag gläds åt din framgång, jag är ju din mor.
Jag räddar från spöken som kommer om natten.
Jag vänder din kudde och hämtar dig vatten.
Snart springer du lätt på smidiga ben.
Och kroppen blir knotig som förr var så len.
Du pratar och skrattar och sjunger och gråter.
Jag tröstar, förmanar och lyssnar, förlåter.
Du frågar om livet och allt runt omkring.
Jag svarar på allt och på ingenting.
Du börjar i skolan med ryggsäck och allt,
och vantar och mössa ifall det blir kallt.
Jag står där i fönstret och ser hur du går.
Jag ler fast i ögonen skymtar en tår.
Vart tog de vägen, de år som försvann?
Vad stor du har blivit, vad mycket du kan.
Snart blir du förälskad och kinderna glöder.
Och sen blir du sviken och hjärtat det blöder.
Jag tröstar och lyssnar och minns allt för väl,
hur sårbar man är i hjärta och själ.
Snart flyttar du ut, strax lämnar du mig.
Och livet går på fast nu utan dig.
Vi träffas ibland, du gör små besök.
Du sitter som förr vid mitt bord i mitt kök.
Får nybakta bullar och dricker choklad.
De minnena värmer, de gör mig så glad.
Och nu har du gift dig, har egen familj.
Och jag har små barnbarn som jag tittar till.
Fast pannan den rynkas och håret blir grått.
Så minns jag med glädje de åren som gått.
Jag tackar för lånet - för stort och för smått.
Du är den vackraste gåva jag fått!
