Dagislämning

Morgonen började så bra. Lucas sov länge och vaknade med ett leende. Vi klädde på oss, busade och skrattade och det var en härlig morgon!
Han klättrade ner i vagnen själv, vi stannade och tittade på en massa spännande saker på vägen. Framme vid dagis blev vi hemliga agenter som spionerade på barnen och fröknarna och vi smög in... Lucas skrattade och var så glad.

Så kom vi till stunden då det var dags för mig och Linus att gå. Stora tårar rullade ner för skruttens små kinder och det gjorde så fruktansvärt ont i mig.
Jag bestämde mig tidigt för att inte bli en sån där jobbig mamma som aldrig går och som bara förvärrar saken. Det var lättare sagt än gjort. Men jag vet ju att jag bara hade gjort det värre för oss alla om jag stått kvar. Även om jag vet att det går över så fort jag stänger dörren så är det en klen tröst just där och då.

Jag gick med raska steg hem. Klädde av mig och Linus och plockade fram telefonen för att ringa och kolla hur det gick. Nu var han jätteglad och satt och målade. Skönt, jag kan andas ut!

En ny upplevelse för mig och en väldigt bra lärdom inför mitt kommande yrkesliv. Det är en helt annan sak att stå på andra sidan, som förälder!