Idag var det dags för Lucas att återgå till dagis. Ingen av småtrollen hade nån lust att vakna i morse. Usch, jag får så dåligt samvete när jag måste väcka dem... Men det gick bra. Vi hann med att mysa en hel del innan vi traskade iväg.
Lucas var jätteglad och hade sin bok om hundar med sig. När vi kom in blev han lite skeptisk, men när alla de andra barnen ville titta på hans bok så blev han så stolt och ville så klart visa upp den. Men han ville inte att jag skulle gå...
Vi gick in tillsammans och han ville måla. Han målade en jättefin teckning, men blev orolig så fort jag skulle gå. Då gick vi in och började bygga med Duplo, det är verkligen något som han älskar just nu. Han byggde massor, men blev orolig när jag skulle gå... Vi gick in och sparkade boll istället och jag började tänka att jag just nu var en sån där jobbig förälder som inte bara vänder och går. Men jag kunde bara inte lämna min stackars prins.
Till slut tog en av pedagogerna honom i sin famn och han blev jätteledsen. Jag insåg att jag var tvungen att stålsätta mig och gå. Sagt och gjort, jag gick ut och satte Linus i vagnen och då kom en annan pedagog springandes efter mig. Han är inte ledsen längre och leker med de andra barnen sa hon. Skönt, då kunde jag koppla av igen! Jag vet ju att det oftast går över väldigt fort, men blev glad över att hon ville ta sig den tiden och komma och meddela mig.
Jag hoppas att det går bra för honom idag, men de lovade att ringa annars.
Jag vet ju att han har så kul när han väl är där, men nu har han ju inte varit där på nästan två veckor och det är klart att det sätter sina spår.
Mammas lilla älskling, jag längtar redan massor efter honom!
Jag vet hur det är, men faktiskt så gör man bara det värre genom att vara kvar för länge. Så nu kör vi så snabbt överlämnande på morgonen som möjligt.
SvaraRaderaDet går över skitfort! Dom måste bara trycka på mammas svaga punkt och testa lite!!
Jo jag vet ju det. Har stått på andra sidan så många gånger och tyckt att föräldrarna kan gå nu! Haha, men det är skillnad att vara förälder =)
SvaraRaderaDet bästa är ju att bara gå, att göra det snabbt och smidigt som du säger. För det är glömt innan man har hunnit därifrån. Det är bara mammahjärtat som får sig en smäll tyvärr.
O ja, de vet precis vilka ömma punkter de ska trycka på =)
Filip och Alexander var så duktiga med. :) Alexander satt och sa inte ett pip. Efter det var klart så kände han sig på armen lite. :) Filip pep lite, men de gick snabbt över. Så duktiga barn vi har. Hoppas verkligen inte på biverkningar nu. :)
SvaraRaderaHär var den visst =)
SvaraRaderaMysko, här skulle den ju inte vara. Hihi!
SvaraRadera