Nervös

Idag ska jag och barnen åka till Söderköping och träffa mamma. Det känns helt ok. Självklart är jag lite nervös, men det blir nog bra. Jag har (med hjälp av de kloka männen i mitt liv) kommit fram till att det var väldigt starkt av henne att faktiskt lyfta luren. Det kan inte ha varit lätt. Jag tänker inte stänga dörren. Vad skulle jag vara för förebild för mina barn i så fall? Alla förtjänar väl en andra chans? När nån sträcker ut en hand kan jag inte låta bli att ta den. Det är inte en sån människa jag vill vara!

Dock tänker jag ta allt i min takt och det kommer att ske på mina villkor, vilket hon är helt införstådd med. Hon är bara glad och tacksam över att jag ens svarade i telefonen. Hon ser fram emot att få träffa sina barnbarn och jag gav henne lösenordet till bilddagboken. Hon hade många bilder att gå igenom, men hon tyckte att det var jättekul. Även om hon missat mycket så kan hon ändå ta del av en hel del genom bilderna...

Jag ser fram emot att få träffa Gibson också, våran goa hund! Jag är uppväxt med hundar så det är verkligen nåt jag saknar. Våran andra hund är tyvärr borta efter en hjärnblödning, men de har även två små vovvar som det ska bli skoj att träffa.

Wish me luck!