Gårdagen

Många frågar hur det gick igår. Det gick ganska bra. Jag skulle ljuga om jag sa att det inte kändes märkligt, men på det stora hela gick det trots allt bra. Det är många känslor och tankar och det kommer att ta tid att smälta allt. Jag sa till henne att allt måste få ha sin tid och det var hon helt införstådd med.

Hon var sig lik men ganska sliten och väldigt smal. Man såg verkligen hur det har tärt på henne. Älskade Gibson kom direkt och strök sig mot mig och ville inte lämna min sida. Det kändes så skönt att han kände igen mig!
De hade två hundar till som var ursöta. Den minsta hade jag utan tvekan velat ta med mig hem =)
Deras hus var det allra finaste jag någonsin sett. Jättetsort och vackert med ett helt fantastiskt läge. Jag hade alla gånger bytt med dem!

Pojkarna hade jättekul och Lucas tydde sig till henne direkt. Det kändes ju så klart jättebra, men ändå ryckte jag till när hon kallade sig för mormor. För mig är det inget man blir bara så där. Hon har missat mina graviditeter och hon har missat den första tiden i pojkarnas liv. Det kan man aldrig ändra på.

Jag är dock villig att ge det en chans. Jag fick en känsla av att hon var uppriktig och menade allvar. Självklart kommer vi aldrig kunna få en normal mor-dotter relation. Det kommer aldrig att kunna bli så som man önskar att det var. Men en relation överhuvudtaget är bättre än ingen alls tycker jag.

Fick ett uppmuntrande sms av Elin igår som skrev: Ta ett steg i taget. Det krävdes säkert mycket mod från hennes sida att ta upp kontakten igen. Och att du accepterar det visar vilket otroligt stort hjärta du har. Puss o kram!
Tack vännen, det värmde att höra.

Fick också ett fint sms under eftermiddagen av Ewa som tänkte på mig och undrade hur det gick. Ni ska veta att det värmer att man har vänner som är så omtänksamma och som ställer upp för en i vått och torrt. Det är jag väldigt tacksam för och jag blev otroligt glad!

Nu får vi se var det leder. Jag sa till henne att hon var välkommen till kyrkan nästa lördag. Att ha henne med på middagen skulle kännas lite konstigt. Det förstod hon och jag skulle absolut inte bekymra mig över det. Hon vet ju att jag får så dåligt samvete för allt...
Vi får väl se om hon dyker upp, det är ju säkert inte så lätt för henne heller.

I det stora hela känns det trots allt ganska bra. Även om tajmingen kunde ha varit bättre.

Om tiden läker alla sår är jag osäker på, men ärren bleknar säkert och eftersom det känns meningslöst att blicka bakåt (gjort är ju gjort)så väljer jag att blicka framåt istället.