Hemska jävla sjukdom!

Jag brukar följa en blogg lite då och då om en cancersjuk mamma. Ibland tar jag en paus, då jag tycker att det blir för jobbigt att läsa... Jag har också förlorat en person som stod mig väldigt nära i den sjukdomen och påminns ständigt om kampen vi gick igenom då.

Jag var vid hennes sida så ofta jag bara kunde. Jag följde med henne på alla behandlingar och jag var den sista som var hos henne när hon fortfarande var vaken och vid medvetande.

Vi tittade lite på tv och jag körde runt henne på sjukhuset i hennes rullstol. Vi skojade och skrattade och hade det väldigt mysigt. Just då kändes allt som vanligt, då existerade ingen sjukdom. Till slut blev hon trött och ville vila. Jag borstade hennes hår och fuktade hennes läppar med en tops, hon blev så väldigt torr av cellgifterna.

Efter en stund började andningen bli konstig och sköterskorna sa att det var dags att ringa de som ville vara närvarande den sista tiden. Allt gick så otroligt fort! Hon var en riktig kämpe och när man trodde att det var sista andetaget så kom hon igång igen. Jag har aldrig sett sån kämparglöd och livsglädje hos nån. Hon ville inte dö, hon ville se sina barn växa upp. Livet är så orättvist. Varför??

Till slut var hela salen full och hon kände nog att vi alla var samlade. Vi strök henne i håret och sa att det var ok att släppa taget nu... Då pustade hon ut och somnade in. Ungefär som att det var det hon väntade på...
Älskade A-C du finns ständigt i mina tankar och saknaden efter dig är enorm!

Det blev ett lågt inlägg och jag vet inte vart jag vill komma egentligen. Den här mamman jag skrev om i början har nu också förlorat kampen. Endast 34 år gammal lämnar hon två barn efter sig. Så fruktansvärt, så orättvist.

Om ni vill läsa hennes blogg om hennes kamp, finns den här:
http://mittlivsabina74.blogspot.com/

Jävla skitsjukdom kan du inte bara försvinna??!!