Fredagskväll på akuten

Om jag skriver att vi har varit på akuten med Lucas ikväll så får jag väl höra att jag är en dålig och oansvarig mamma. Men men... Det vet jag att jag inte är så jag kommer inte att ta åt mig. En olycka händer tyvärr så lätt som de sa uppe på sjukhuset och tyvärr var det säkert inte sista gången...

Vi hade en jättemysig dag ute i det fina vädret. Vi lekte och skrattade och allt var så perfekt. Vi gick och köpte en glass som vi delade på och livet lekte. På hemvägen så ville Lucas till en annan lekplats så självklart gick vi dit. Han är framme vid gungorna och jag ser bara hur han fastnar och sen faller i backen. Jag springer fram och ska lyfta upp honom och han bara vrålskriker. Lucas är verkligen inte ett gnälligt barn, han gråter inte i onödan så jag förstår ju att nåt är väldigt fel.

Högerarmen bara hängde på honom och så fort jag ens nuddade den så sprutade tårarna. Han var väldigt trött så jag försökte lägga ner honom i vagnen, men han ville inte. Han bara skrek. Vägen hem var väldigt lång kan jag säga. Att bära honom och samtidigt köra syskonvagnen var inte superenkelt men det gick. Hemma försökte jag ge honom vällingflaskan (hans favorit) men han vägrade att ta den. Beslutade mig för att ringa rådgivningen och numret var som bortblåst. Jag är TOKNOGA med sånt och har stenkoll på allt sånt där, men just då var det svårt att överhuvudtaget ha någon som helst sinnesnärvaro. Min stackars älskling var så ledsen och det gjorde så ont i mig. Att veta att han har så ont och att jag inte kan hjälpa honom. Fruktansvärt!
Till slut ploppade det upp i skallen på mig så jag ringde och tyckte att de få minuter som jag fick vänta på att nån skulle svara var en evighet. Det kändes som att jag satt i kö i flera tmmar, trots att det bara var ett samtal före...

När sköterskan i andra änden svarade brast allt för mig. Jag brukar alltid hålla mig lugn, men det gick bara inte. Hon var jätteduktig på att lugna mig (antar att hon varit med om ett antal hysteriska föräldrar förut)och hon skulle förvarna uppe på akuten att vi var på väg.

Jag tog Linus i famnen och satte försiktigt ner Lucas i vagnen. Jag orkade inte krångla med syskonvagnen så för att det skulle gå så fort som möjligt tog jag en av enkelvagnarna. Mitt i allt var jag förbannad över att vi hade flyttat till Linköping eftersom jag var osäker på vägen till sjukhuset. Men det gick bra, jag kom fram! Det var väldigt svårt att köra med en liten älskling som satt i baksätet och grät och sa "mamma", fy vad ont det gjorde i mitt mammahjärta då. Jag hade gjort vad som helst för att byta med honom! Om jag bara hade kunnat tagit smärtan ifrån honom.

Patrik kom dit så fort han kunde och hann vara med på alla undersökningar som tur är. Det var nog inte helt lätt för honom att veta att vi var på akuten medans han var i Norrköping och jobbade.

På röntgen fick vi inte ta med Linus in så det var bara jag och Lucas som gick in. Han var så duktig! Vi tittade på all spännande utrustning och sjöng "imse vimse spindel" medans de fotograferade hans lilla arm... Som belöning fick han en nyckelring med en räv på och den var han så lycklig över!

Det börjar bli ett långt inlägg här och jag är trött efter en lång dag...
Hur som haver så var vi på akuten i 5½ timme. De hittade ingenting på honom, antagligen "bara" nån mjukdelsskada. Skönt att de tog oss på allvar i alla fall och gjorde en ordentlig koll med röntgen osv... Trots att han var jättetrött så lyckades han charma alla på akuten. Han roade både patienter och personal =) Lilla sötnosen!

När vi skulle åka hem så använde han armen och handen som vanligt och medicinerna hade väl gjort sitt antar jag. Om han skulle bli sämre eller fortsätta ha ont så skulle vi komma tillbaka. Men jag hoppas verkligen att det är bra även imorgon. Nu ikväll var han som vanligt, men man vet ju inte om det är pga det smärtstillande som han fick...

Båda gossarna var så fantastiskt duktiga. Inte ett pip eller gnäll på hela tiden vi var där. Jag är så stolt över mina tappra riddare!

Hoppas verkligen att han inte har ont mera och att det dröjer länge innan vi får besöka sjukhuset igen!

Nu ska jag minsann krypa ner och krama på min lilla prins (han sover mellan oss nu). Det är helt otroligt hur mycket man kan älska sina barn!! Jag önskar att man kunde beskydda dem mot allt ont!