En förälders mardröm

Av en slump ramlade jag in på en blogg. (http://mammamelissa.blogg.se)
Det är en tjej som är mamma åt två änglar, tvillingflickor. Hennes ord berör mig, de hugger till i hjärtat och tårarna forsar. Ingen människa ska behöva gå igenom något sådant. Så fruktansvärt att inte få behålla sina barn.

Självklart tänker jag på mina egna skruttar. Jag skulle aldrig överleva utan dem. De är mitt allt, mitt liv.

Jag fortsätter läsa och de inlägg som fångar mig mest är de där hon berättar hur töserna är, hur de kivas med varandra, skrattar och busar. Hur de ställer en massa frågor till henne. Sen inser jag att det inte har hänt. Jag gråter ännu mer. Hon har inte fått uppleva alla dessa saker med sina barn.

Jag får ha mina älsklingar hos mig. Jag får lukta på dem, jag får höra dem skratta. Jag får trösta dem när de är ledsna och jag får sova med dem på min famn. Jag får se lyckan i deras ögon och jag får ha dem nära. Jag kan pussa och krama på dem precis hur mycket jag vill. De är hos mig, inte i himlen!

Jag får nästan dåligt samvete. Jag har mina underbara barn, de är friska och krya. Hon har bilderna, tankarna och drömmarna...

Hur kan något sånt här få hända? Tänk er att man har fått glädjebeskedet att man ska bli mamma/pappa. Att man är gravid. Att man har två små hjärtan som slår inom sig. Lyckan är total. Man börjar planera, barnkammare, vagn, eventuella namn, hela framtiden... Ni ska bli föräldrar, något som kommer länka er samman för resten av livet. Två små barn... Sen faller allt samman. Ni får inte behålla era barn...

Orden berör mig, det gör ont. Ont att läsa. Ont i både hjärta och själ. Men om ni vill släppa lös lite tårar så tycker jag att ni ska besöka hennes sida. Skänk henne och alla andra änglaföräldrar en tanke.
Njut av varenda sekund, minut, dag, månad, år ni har tillsammans med era barn. Varje stund är värdefull.
Jag njuter hela tiden. Livet är alldeles för kort!