Mitt allra första år som mamma är snart över. Dessutom har jag hunnit med att bli tvåbarnsmamma under detta året, inte illa =)
Jag är nöjd med det här året, det har varit fantastiskt på så många sätt. Framförallt har jag sett min förstfödde son växa och bli ett helt år. Att få se alla hans framsteg och hur han utvecklas är helt underbart. Det är otroligt roligt att se hur han utforskar världen och upptäcker nya saker hela tiden. Jag är så stolt över honom!
Under 2008 blev jag också oväntat gravid igen. Många tankar for runt i huvudet. Med facit i handen så kunde det inte bli bättre. Men det visste jag ju inte då =)
Så födde jag vår andra son och en ny era började. Livet som tvåbarnsmamma. Hittills går det väldigt bra, men jag är lite orolig för hur det ska bli att vara ensam med två småttingar. Nu när Patrik är hemma så är det ju inte alls jobbigt. Jaja, jag räknar med kaos så allt annat blir en bonus :-D
Jag som är expert på att få dåligt samvete kommer helt säkert att få flera punkter till på dåliga-samvetes-listan.
Vi har också bytt stad. Vi blev östgötar och tog vårat pick och pack och flyttade till Linköping. Här trivs jag som fisken i vattnet och mycket beror nog på alla fina vänner jag redan har fått här.
I det stora hela så har 2008 varit ett mycket bra år. Fyllt med kärlek, glädje, stolthet, skratt och glädjetårar.
Jag hoppas att 2009 blir lika bra, dock utan fler barn :-D
Nu får det räcka för ett tag. Jag har mina underbara gossar och ska verkligen njuta av varje sekund tillsammans med dem.
onsdagen den 31:e december 2008
måndagen den 29:e december 2008
Nu är glada julen slut, slut, slut...
Julen är över. Vi har haft en jättemysig jul. Lugn och skön.
Självklart saknade jag min familj. Råkar veta att de saknade oss också =) Syster yster fällde till och med några tårar över att de inte kunde fira med oss... Pappa ringde från Norge och tyckte det var segt. Han ville så klart vara med sina barnbarn. Men nästa år, då ska vi minsann se till att samlas allihopa!
Barnen har fått massa paket. De är redan bortskämda =) Och då har vi ändå inte firat med deras moster, som inte brukar snåla när det gäller presenter till mina barn.
Det kommer bli dyrt för mig den dagen hon skaffar barn :-D
Trots att vi sagt att vi inte skulle ha några klappar så fick vi det ändå. Det är vi givetvis väldigt tacksamma över. Pappa kom med ett kuvert med alldeles för mycket slantar i, men det är bara att tacka och ta emot =) Svärmor bidrog också med ett kuvert, vilket gjorde att vi äntligen kunde köpa oss ett hemmabio. Det har vi pratat om länge, men inte hittat nåt som vi ville ha. Antingen var det inte tillräckligt bra, eller så var det betydligt dyrare än vad vi hade budget för.
Patrik håller på och fixar ute i vardagsrummet nu och det blir såå snyggt!
Titta och njut =)
Självklart saknade jag min familj. Råkar veta att de saknade oss också =) Syster yster fällde till och med några tårar över att de inte kunde fira med oss... Pappa ringde från Norge och tyckte det var segt. Han ville så klart vara med sina barnbarn. Men nästa år, då ska vi minsann se till att samlas allihopa!
Barnen har fått massa paket. De är redan bortskämda =) Och då har vi ändå inte firat med deras moster, som inte brukar snåla när det gäller presenter till mina barn.
Det kommer bli dyrt för mig den dagen hon skaffar barn :-D
Trots att vi sagt att vi inte skulle ha några klappar så fick vi det ändå. Det är vi givetvis väldigt tacksamma över. Pappa kom med ett kuvert med alldeles för mycket slantar i, men det är bara att tacka och ta emot =) Svärmor bidrog också med ett kuvert, vilket gjorde att vi äntligen kunde köpa oss ett hemmabio. Det har vi pratat om länge, men inte hittat nåt som vi ville ha. Antingen var det inte tillräckligt bra, eller så var det betydligt dyrare än vad vi hade budget för.
Patrik håller på och fixar ute i vardagsrummet nu och det blir såå snyggt!
Titta och njut =)
tisdagen den 23:e december 2008
Pensionärsvarning
Vi slår på stort ikväll och spelar Bingolotto. Det finns ju inget annat att titta på så då kan vi lika gärna vara med och spela. Vore ju inte helt fel om man kunde vinna nåt skoj. Gärna nåt mer spännande än en ny lott =)
En resa vore inte fy skam, inte en ny bil heller...
Barnen är så fantastiskt snälla och lugna ikväll. Undrar om det är julen som påverkar även de små? Den minsta ligger bara och kikar och den lite större modellen sitter snällt i sin stol och kollar på tv med mamma och pappa. En väldigt lugn och skön kväll med andra ord!
Vi har inte haft nån julhysteri i år. Skippar alla julklappar till de vuxna och satsar på barnen. Struntar i julstädningen och bara njuter. Klapparna är i alla fall inhandlade och idag griljerade vi skinkan och klädde granen. Vuxenpoängen bara haglar in =)
Det blir nog roligare nästa år när barnen är lite större och åtminstone Lucas har lite mer uppfattning om julen. I år tar vi det som sagt lugnt och har ingen stress och panik över nånting... Otroligt skönt!
Snälla tomten, kan du bjuda på lite snö imorgon? En vit jul vore himla trevligt!
En resa vore inte fy skam, inte en ny bil heller...
Barnen är så fantastiskt snälla och lugna ikväll. Undrar om det är julen som påverkar även de små? Den minsta ligger bara och kikar och den lite större modellen sitter snällt i sin stol och kollar på tv med mamma och pappa. En väldigt lugn och skön kväll med andra ord!
Vi har inte haft nån julhysteri i år. Skippar alla julklappar till de vuxna och satsar på barnen. Struntar i julstädningen och bara njuter. Klapparna är i alla fall inhandlade och idag griljerade vi skinkan och klädde granen. Vuxenpoängen bara haglar in =)
Det blir nog roligare nästa år när barnen är lite större och åtminstone Lucas har lite mer uppfattning om julen. I år tar vi det som sagt lugnt och har ingen stress och panik över nånting... Otroligt skönt!
Snälla tomten, kan du bjuda på lite snö imorgon? En vit jul vore himla trevligt!
torsdagen den 18:e december 2008
Tårar av lycka
Innan Linus kom var jag lite orolig för hur det skulle bli. Skulle jag ta lillebror till mig på samma sätt som Lucas? Skulle jag verkligen kunna älska en till på samma sätt? Svaret är JA! Det är helt otroligt vilka känslor man får direkt för sitt barn. Det spelar liksom ingen roll om det är det första eller andra barnet. Kärleken bara finns där. Jag är upp över öronen förälskad i detta lilla underverk. Och i Lucas med givetvis. Det är fantastiskt att det faller sig så naturligt egentligen. Jag är väldigt tacksam för att jag känner så här, att jag sluppit förlossningsdepressioner och sånt... Jag har bara upplevt en enorm lycka från första stund. Jag tittar på våra fina pojkar och tårarna rinner, det är en underbar känsla!
onsdagen den 17:e december 2008
Lista
Har fått en lista att fylla i. Det är väl bara att lyda ;-)
När fick du reda på att du var gravid?
Lucas: Den 23/3 2007, var väl i vecka 5 eller nåt. Var ganska säker då på att jag var gravid.
Linus: Det visste jag nog redan dagen efter det hade skett. Haha. Det var långa veckor innan det syndes på testet. Den 1/4 2008 fick vi det bekräftat.
Blev det en chock?
Lucas: Nej, jag var övertygad om att jag var gravid då. Dessutom var det väldigt efterlängtat efter ett par månader av bebisjakt.
Linus: Ja, jag trodde faktiskt inte att jag kunde bli gravid då eftersom jag inte fått tillbaka mensen efter graviditeten med Lucas. Vi var så inne i våran familjebubbla att vi inte hade en tanke på syskon just då. Men så bra det blev till slut =)
Hur gammal var du?
Lucas: 28 år
Linus: 29 år
Hade du mycket halsbränna?
Lucas: Nja, inte så jättemycket
Linus: Ja, massor!
Spydde du mycket?
Lucas: Nix, 1 gång tror jag. Och just den gången var när vi skulle åka till farmor och berätta den stora nyheten.
Linus: Nej, 2-3 gånger kanske
Hade du mycket foglossning?
Lucas: Nej det kan jag inte påstå. Inte mer än nån annan tror jag. Men visst kändes det av, men det ska det väl göra?
Linus: JA! På slutet hade jag väldiga besvär och fy vad ont det gjorde!!
Har du fått bristningar?
Lucas: Ja. Men det är det ju värt! Det är ju ett bevis på att mina fina pojkar bott där inne =)
Linus: Tror inte att det blev flera då i alla fall.
Trodde du det var en pojke eller flicka?
Lucas: Vi trodde båda två att det var en flicka. Sen fick vi reda på att det var en pojke på ultraljudet och det kändes så självklart. Jag är ju en pojkmamma =)
Linus: Var övertygad om en pojke till och så rätt jag hade!
Gick du över tiden?
Lucas & Linus: Nej, båda grabbarna är födda i v.39+4
Födde du för tidigt?
Lucas & Linus: 2 dagar kan man ju inte räkna som för tidigt. Tycker snarare att de var väldigt punktliga =)
Hur var förlossningen?
Lucas: Lång och utdragen. Den började med sk. pinvärkar som känns som riktiga värkar, men inte gör nån nytta. När det väl satte igång sen gick det ändå bra. Det kändes ok och jag hanterade värkarna bra utan smärtstillande. Jag hann testa lustgas när de två sista centimetrarna öppnade sig och fick inte behålla den under krystningen. Krystningen tog väldigt lång tid (2½ timma) och han fastnade pga att de inte tömt min urinblåsa. Det gjorde att de valde att dra ut honom med sugklocka den sista biten. AJ AJ! En sköterska och en läkare hävde sig på magen medans barnmorskan drog i sugklockan för att få ut honom.
Linus: Snabb och intensiv. Vattnet gick här hemma vid 3-tiden. Värkarna kom igång rejält direkt och vi är inskrivna på förlossningen 5,10. Tack vare min bästa vän lustgasen så gick det att hantera värkarna någorlunda, men det var ändå betydligt mer smärtsamt än med Lucas. Jag krystade i 14 minuter och så var han ute.
Är det någon som är mer intresserad av en längre berättelse så finns det förlossningsberättelser här nedanför, med både Lucas och Linus.
Blev du sydd?
Lucas: Ja, ett flertal stygn. De orkade inte ens räkna =)
Linus: Nej.
Hur många var inne på förlossningsrummet?
Lucas: Jag, Patrik, sköterskan, barnmorskan och läkaren = 5 st.
Linus: Jag, Patrik, sköterskan och barnmorskan = 4 st. (När han kom ut, under övrig tid var det bara jag och Patrik där inne)
Dragen med sugklocka?
Lucas: Ja, helt i onödan.
Linus: Nej.
Hade du någon nära med dig?
Lucas: Pappan
Linus: Pappan
Vilket BB födde du på?
Lucas: Mälarsjukhuset, Eskilstuna
Linus: Linköpings Universitetssjukhus
Hur stor var bebisen?
Lucas: 3520 gram och 51 cm
Linus: 3550 gram och 52 cm
Vad fick bebisen heta?
Lucas Patrik
Linus ?
När fick du reda på att du var gravid?
Lucas: Den 23/3 2007, var väl i vecka 5 eller nåt. Var ganska säker då på att jag var gravid.
Linus: Det visste jag nog redan dagen efter det hade skett. Haha. Det var långa veckor innan det syndes på testet. Den 1/4 2008 fick vi det bekräftat.
Blev det en chock?
Lucas: Nej, jag var övertygad om att jag var gravid då. Dessutom var det väldigt efterlängtat efter ett par månader av bebisjakt.
Linus: Ja, jag trodde faktiskt inte att jag kunde bli gravid då eftersom jag inte fått tillbaka mensen efter graviditeten med Lucas. Vi var så inne i våran familjebubbla att vi inte hade en tanke på syskon just då. Men så bra det blev till slut =)
Hur gammal var du?
Lucas: 28 år
Linus: 29 år
Hade du mycket halsbränna?
Lucas: Nja, inte så jättemycket
Linus: Ja, massor!
Spydde du mycket?
Lucas: Nix, 1 gång tror jag. Och just den gången var när vi skulle åka till farmor och berätta den stora nyheten.
Linus: Nej, 2-3 gånger kanske
Hade du mycket foglossning?
Lucas: Nej det kan jag inte påstå. Inte mer än nån annan tror jag. Men visst kändes det av, men det ska det väl göra?
Linus: JA! På slutet hade jag väldiga besvär och fy vad ont det gjorde!!
Har du fått bristningar?
Lucas: Ja. Men det är det ju värt! Det är ju ett bevis på att mina fina pojkar bott där inne =)
Linus: Tror inte att det blev flera då i alla fall.
Trodde du det var en pojke eller flicka?
Lucas: Vi trodde båda två att det var en flicka. Sen fick vi reda på att det var en pojke på ultraljudet och det kändes så självklart. Jag är ju en pojkmamma =)
Linus: Var övertygad om en pojke till och så rätt jag hade!
Gick du över tiden?
Lucas & Linus: Nej, båda grabbarna är födda i v.39+4
Födde du för tidigt?
Lucas & Linus: 2 dagar kan man ju inte räkna som för tidigt. Tycker snarare att de var väldigt punktliga =)
Hur var förlossningen?
Lucas: Lång och utdragen. Den började med sk. pinvärkar som känns som riktiga värkar, men inte gör nån nytta. När det väl satte igång sen gick det ändå bra. Det kändes ok och jag hanterade värkarna bra utan smärtstillande. Jag hann testa lustgas när de två sista centimetrarna öppnade sig och fick inte behålla den under krystningen. Krystningen tog väldigt lång tid (2½ timma) och han fastnade pga att de inte tömt min urinblåsa. Det gjorde att de valde att dra ut honom med sugklocka den sista biten. AJ AJ! En sköterska och en läkare hävde sig på magen medans barnmorskan drog i sugklockan för att få ut honom.
Linus: Snabb och intensiv. Vattnet gick här hemma vid 3-tiden. Värkarna kom igång rejält direkt och vi är inskrivna på förlossningen 5,10. Tack vare min bästa vän lustgasen så gick det att hantera värkarna någorlunda, men det var ändå betydligt mer smärtsamt än med Lucas. Jag krystade i 14 minuter och så var han ute.
Är det någon som är mer intresserad av en längre berättelse så finns det förlossningsberättelser här nedanför, med både Lucas och Linus.
Blev du sydd?
Lucas: Ja, ett flertal stygn. De orkade inte ens räkna =)
Linus: Nej.
Hur många var inne på förlossningsrummet?
Lucas: Jag, Patrik, sköterskan, barnmorskan och läkaren = 5 st.
Linus: Jag, Patrik, sköterskan och barnmorskan = 4 st. (När han kom ut, under övrig tid var det bara jag och Patrik där inne)
Dragen med sugklocka?
Lucas: Ja, helt i onödan.
Linus: Nej.
Hade du någon nära med dig?
Lucas: Pappan
Linus: Pappan
Vilket BB födde du på?
Lucas: Mälarsjukhuset, Eskilstuna
Linus: Linköpings Universitetssjukhus
Hur stor var bebisen?
Lucas: 3520 gram och 51 cm
Linus: 3550 gram och 52 cm
Vad fick bebisen heta?
Lucas Patrik
Linus ?
söndagen den 14:e december 2008
Bilder på underverken
Livar upp med lite bilder =)
Trötta gossar
Ett tag sen, men bilden blev så fin i svartvitt.
1 dag gammal
Lucas åker pulka
Linus
Trötta gossar
Ett tag sen, men bilden blev så fin i svartvitt.
1 dag gammal
Lucas åker pulka
Linus
lördagen den 13:e december 2008
1 vecka gammal
Idag blir vår lilla prins en vecka. Herregud så fort tiden går! Det är nästan så man vill stoppa klockan. Det är ju så kort tid de är så här yttepytte små. Ändå känns det som att det var en evighet sen jag låg där i otroliga smärtor och trodde att jag skulle dö. Märkligt det där... Men det är väl bra förstås att man glömmer fort, annars skulle det inte födas många barn =)
Patrik upplever förlossningen som supersnabb. Visst, den var snabb. Men när jag låg där och hade så djävulskt ont, då kändes varje minut som minst en timme...
Nu har jag fått prova på en megalång, utdragen förlossning och en hyfsat snabb. En som startat med vattenavgång och en som startat med värkar. En förlossning där jag hann med i svängarna och kunde hantera värkarna någorlunda och en där kurvan som visar hur jag öppnades pekar rakt uppåt, och där jag inte alls hängde med och kunde kontrollera min kropp. En där värkarna ändå kändes ok och en där varje värk kändes som ett tåg körde över mig. En förlossning som slutat med sugklocka och en som slutat helt normalt. En där jag klarat av det mesta utan någon som helst smärtlindring och en där jag var totalt beroende av lustgasen. En kombination av dessa förlossningar vore att önska. Som barnmorskan sa, lagom är bäst. Synd bara att det sällan blir så.
Hur som helst så har jag fått världens finaste belöning. Två gånger! Jag är så stolt och lycklig över mina fina söner. Livet kunde inte vara bättre!! Mamma älskar er Lucas och Linus.
Patrik upplever förlossningen som supersnabb. Visst, den var snabb. Men när jag låg där och hade så djävulskt ont, då kändes varje minut som minst en timme...
Nu har jag fått prova på en megalång, utdragen förlossning och en hyfsat snabb. En som startat med vattenavgång och en som startat med värkar. En förlossning där jag hann med i svängarna och kunde hantera värkarna någorlunda och en där kurvan som visar hur jag öppnades pekar rakt uppåt, och där jag inte alls hängde med och kunde kontrollera min kropp. En där värkarna ändå kändes ok och en där varje värk kändes som ett tåg körde över mig. En förlossning som slutat med sugklocka och en som slutat helt normalt. En där jag klarat av det mesta utan någon som helst smärtlindring och en där jag var totalt beroende av lustgasen. En kombination av dessa förlossningar vore att önska. Som barnmorskan sa, lagom är bäst. Synd bara att det sällan blir så.
Hur som helst så har jag fått världens finaste belöning. Två gånger! Jag är så stolt och lycklig över mina fina söner. Livet kunde inte vara bättre!! Mamma älskar er Lucas och Linus.
När Lucas kom till världen
Det började redan på fredagen den 23/11. Jag kände på mig att något var på gång och sammandragningarna var annorlunda än vad de brukade att vara... Jag kände en rastlöshet i kroppen och ett behov av att fixa iordning allt här hemma. Vi storhandlade och fyllde upp frysen och såg till att allt var redo för den kommande bebisen.
Kvällen var hyfsat lugn, vi åt tacos och tittade på idol. Men jag sa till Patrik att han antagligen inte skulle kunna åka till jobbet under lördagen. Under natten blev sammandragningarna kraftigare och tätare och jag kunde absolut inte sova. Gick upp och vankade lite för att sedan ta ett bad. Ingen idé att väcka Patrik riktigt än... Det var ju bara skönt om en av oss åtminstone fick sova lite grann.
I badet så kände jag att det började bli jobbigt så jag gick ändå upp och väckte honom till slut. Då var klockan 06,00. Har nog aldrig varit med om att han blivit så pigg så fort. Men nu skulle han ju bli pappa! Såg hur det lyste i ögonen på honom och han gick upp och packade i ordning det sista på listan. Sen fick jag frukost på sängen.
Det kändes som att jag fortfarande hade kontroll på värkarna och jag ville inte åka in för tidigt så vi bestämde oss för att titta på film i soffan och bara ta det lugnt en stund. Till slut började det bli olidligt och jag ringde till förlossningen och förberedde dem på att vi skulle komma in. Patrik ringde en taxi och vi gjorde oss redo...
Jag ringde också pappsen och meddelade att det nog var dags att bli morfar snart.
Väl inne på förlossningen fick jag ligga i en CTG-kurva och de undersökte mig. BM som undersökte mig var väldigt hårdhänt och det gjorde otroligt ont... Då var jag öppen 3 cm så vi fick välja om vi ville åka hem en stund eller om vi ville ut och gå en sväng. Då hade pappa och hans fru dykt upp för att kolla läget så vi gick ner till cafeterian och fikade lite. Jag tyckte att värkarna bara blev starkare och starkare och kom betydligt tätare nu, men vi blev kvar där nere i ett par timmar. Till slut kunde jag inte röra mig utan att det gjorde fruktansvärt ont så Patrik hämtade en rullstol och vi åkte upp till förlossningen igen.
Där gjordes en ny undersökning och det visade sig att ingenting hade hänt! Jag var fortfarande bara öppen 3 cm. Just då kunde de lika gärna slagit mig på käften. Det kändes som världens bakslag och det enda jag kunde tänka var att har det gjort så här ont nu, till ingen nytta. Hur ont ska det inte bli sen??
Vi blev med andra ord hemskickade och syrran och Tobbe kom och hämtade oss. De hade köpt med sig lite Mc Donalds mat som jag försökte peta i mig, men det gick inget vidare. Tänkte jag skulle ta ett bad och se om det hjälpte men det gjorde det så klart inte... Patrik fick hjälpa mig in till sängen och där blev jag liggandes. Kunde inte röra mig utan att ha fruktansvärt ont. Vi insåg ju att vi måste ta oss till förlossningen igen. Frågan var bara hur. Jag kunde inte stå på benen... Patrik ringde och pratade med en bm och jag fick sedan prata med henne. Hon var fruktansvärt otrevlig och jag kände mig bara idiotförklarad. Varför kunde hon inte inse hur ont jag hade?? Förstår ju att hon var tvungen att pusha mig till att gå upp, jag kunde ju inte föda hemma. Men man behöver inte vara otrevlig för det. När jag till slut kom upp på benen så såg jag att jag blödde så jag talade om det för henne. Då sa hon bara att jag skulle lägga mig ner så skulle hon beställa en ambulans till oss.
I väntan på ambulansen ringde jag till pappa för att förklara läget. Han har alltid haft en lugnande effekt på mig och hjälpte mig att slappna av under värkarna. Till slut kom ambulansen och vi var på väg till förlossningen för andra gången under dagen. Klockan var runt 21,00 när vi anlände och vi fick ett rum direkt. Jag fick en underbar barnmorska som jag kände förtroende för direkt. Även sköterskan var fantastisk. De satte på mig en CTG-kurva och bebisen mådde jättebra därinne. Det visade sig att det faktiskt hade hänt nåt under tiden vi var hemma. Nu var jag öppen 6 cm och vi insåg att snart skulle vi få träffa vår efterlängtade son. Jag hade aldrig kunnat drömma om hur ont det skulle göra, men jag tänkte att för varje värk så kommer vi steget närmare vår son och det fick mig att kämpa vidare.
Helt plötsligt kommer barnmorskan in och frågar om det var ok att pappa kom in. Jag har aldrig tidigare sett min pappa gråta tror jag, men han var helt förstörd. Han som brukar vara lugnet själv... Det är klart han blev orolig när jag blödde och vi fick åka ambulans. Det räckte att han fick se med egna ögon att vi var i goda händer och att det faktiskt var bra med oss alla tre så åkte han hem sen igen. Och förlossningsarbetet fortsatte...
Efter en stund kom Bodil (BM) in och visade mig hur lustgasen fungerade. Det kändes väldigt skönt att få något som lindrade lite i alla fall. Den fick jag inte behålla länge för helt plötsligt dök krystvärkarna upp och det var hemskt att försöka kämpa emot. Helt ärligt så trodde jag att jag skulle bajsa på mig, men det gjorde jag som tur var inte. Det var min fasa sen innan. Fast hade jag ändå gjort det så hade jag verkligen inte brytt mig... Fy satan vad ont det gjorde!! Patrik hjälpte mig hela tiden med andning och gav mig massage i korsryggen. Det var helt underbart. Barnmorskan sa flera gånger att hon tyckte att vi var ett otroligt bra team och att vi arbetade bra tillsammans. Jag hade aldrig i livet klarat det utan honom vid min sida. Han var helt fantastisk! Mitt i allt så friade han faktiskt och lyckan var total. Vi väntade på våran son och den jag älskar mest i världen vill gifta sig med mig! Kan det bli bättre??
Nästa undersökning visade att jag var fullt öppen. Nu skulle vi börja krysta! Vattnet hade fortfarande inte gått och Bodil tyckte att det var bättre att det fick gå av sig själv än att hon tog hål på hinnorna så vi krystade på. Nånstans där på morgonkvisten gick vattnet med besked. SPLASH sa det och det skvätte på både Patrik, sköterskan och barnmorskan. Vilken befrielse det var när vattnet försvann. Och vi fick oss ett gott skratt alla fyra där inne.
Krystningen framskred bra, men jag tyckte att det kändes som att ingenting hände. Minns att jag kollade på klockan flera gånger och blev förundrad över hur fort den gick. Han fastnade till slut vid öppningen och jag kände att jag inte orkar mer. Jag kände hur huvudet åkte in och ut... Efter att ha haft värkar i över ett dygn så bad jag om sugklocka. Ett beslut jag inte hade tagit med facit i hand, då det kändes som att de slet sönder hela underlivet på mig och jag hade ingen som helst bedövning. De tömde min urinblåsa och det visade sig att den var överfull. Det var den som hade stoppat upp lilleman på vägen. Hade de bara tömt mig tidigare så hade jag kunnat krysta ut honom själv...
Läkaren hävde sig över min mage och tryckte på samtidigt som jag krystade och barnmorskan hade hand om sugklockan. (Som hon aldrig tidigare hade satt heller, så jag var försökskanin). Värken tog slut och jag trodde jag skulle dö. Läkaren sa att under nästa värk blir ni föräldrar och så rätt han hade! Klockan 05,35 kom den finaste lilla varelse i världen ut och han lades på mitt bröst. Både jag och Patrik föll i tårar och det går inte att med ord beskriva känslan. Nu var han här!! Våran älskade, efterlängtade son. Han var så otroligt fin. 51 cm och 3520 gram kärlek! Aldrig någonsin kunde jag föreställa mig den här lyckan att bli mamma. Jag kunde heller aldrig drömma om att man kunde få så starka känslor till ett litet knyte så fort. Nu är vi äntligen en familj. Världens mest lyckliga familj!! Jag älskar er mina underbara gossar!!
Kvällen var hyfsat lugn, vi åt tacos och tittade på idol. Men jag sa till Patrik att han antagligen inte skulle kunna åka till jobbet under lördagen. Under natten blev sammandragningarna kraftigare och tätare och jag kunde absolut inte sova. Gick upp och vankade lite för att sedan ta ett bad. Ingen idé att väcka Patrik riktigt än... Det var ju bara skönt om en av oss åtminstone fick sova lite grann.
I badet så kände jag att det började bli jobbigt så jag gick ändå upp och väckte honom till slut. Då var klockan 06,00. Har nog aldrig varit med om att han blivit så pigg så fort. Men nu skulle han ju bli pappa! Såg hur det lyste i ögonen på honom och han gick upp och packade i ordning det sista på listan. Sen fick jag frukost på sängen.
Det kändes som att jag fortfarande hade kontroll på värkarna och jag ville inte åka in för tidigt så vi bestämde oss för att titta på film i soffan och bara ta det lugnt en stund. Till slut började det bli olidligt och jag ringde till förlossningen och förberedde dem på att vi skulle komma in. Patrik ringde en taxi och vi gjorde oss redo...
Jag ringde också pappsen och meddelade att det nog var dags att bli morfar snart.
Väl inne på förlossningen fick jag ligga i en CTG-kurva och de undersökte mig. BM som undersökte mig var väldigt hårdhänt och det gjorde otroligt ont... Då var jag öppen 3 cm så vi fick välja om vi ville åka hem en stund eller om vi ville ut och gå en sväng. Då hade pappa och hans fru dykt upp för att kolla läget så vi gick ner till cafeterian och fikade lite. Jag tyckte att värkarna bara blev starkare och starkare och kom betydligt tätare nu, men vi blev kvar där nere i ett par timmar. Till slut kunde jag inte röra mig utan att det gjorde fruktansvärt ont så Patrik hämtade en rullstol och vi åkte upp till förlossningen igen.
Där gjordes en ny undersökning och det visade sig att ingenting hade hänt! Jag var fortfarande bara öppen 3 cm. Just då kunde de lika gärna slagit mig på käften. Det kändes som världens bakslag och det enda jag kunde tänka var att har det gjort så här ont nu, till ingen nytta. Hur ont ska det inte bli sen??
Vi blev med andra ord hemskickade och syrran och Tobbe kom och hämtade oss. De hade köpt med sig lite Mc Donalds mat som jag försökte peta i mig, men det gick inget vidare. Tänkte jag skulle ta ett bad och se om det hjälpte men det gjorde det så klart inte... Patrik fick hjälpa mig in till sängen och där blev jag liggandes. Kunde inte röra mig utan att ha fruktansvärt ont. Vi insåg ju att vi måste ta oss till förlossningen igen. Frågan var bara hur. Jag kunde inte stå på benen... Patrik ringde och pratade med en bm och jag fick sedan prata med henne. Hon var fruktansvärt otrevlig och jag kände mig bara idiotförklarad. Varför kunde hon inte inse hur ont jag hade?? Förstår ju att hon var tvungen att pusha mig till att gå upp, jag kunde ju inte föda hemma. Men man behöver inte vara otrevlig för det. När jag till slut kom upp på benen så såg jag att jag blödde så jag talade om det för henne. Då sa hon bara att jag skulle lägga mig ner så skulle hon beställa en ambulans till oss.
I väntan på ambulansen ringde jag till pappa för att förklara läget. Han har alltid haft en lugnande effekt på mig och hjälpte mig att slappna av under värkarna. Till slut kom ambulansen och vi var på väg till förlossningen för andra gången under dagen. Klockan var runt 21,00 när vi anlände och vi fick ett rum direkt. Jag fick en underbar barnmorska som jag kände förtroende för direkt. Även sköterskan var fantastisk. De satte på mig en CTG-kurva och bebisen mådde jättebra därinne. Det visade sig att det faktiskt hade hänt nåt under tiden vi var hemma. Nu var jag öppen 6 cm och vi insåg att snart skulle vi få träffa vår efterlängtade son. Jag hade aldrig kunnat drömma om hur ont det skulle göra, men jag tänkte att för varje värk så kommer vi steget närmare vår son och det fick mig att kämpa vidare.
Helt plötsligt kommer barnmorskan in och frågar om det var ok att pappa kom in. Jag har aldrig tidigare sett min pappa gråta tror jag, men han var helt förstörd. Han som brukar vara lugnet själv... Det är klart han blev orolig när jag blödde och vi fick åka ambulans. Det räckte att han fick se med egna ögon att vi var i goda händer och att det faktiskt var bra med oss alla tre så åkte han hem sen igen. Och förlossningsarbetet fortsatte...
Efter en stund kom Bodil (BM) in och visade mig hur lustgasen fungerade. Det kändes väldigt skönt att få något som lindrade lite i alla fall. Den fick jag inte behålla länge för helt plötsligt dök krystvärkarna upp och det var hemskt att försöka kämpa emot. Helt ärligt så trodde jag att jag skulle bajsa på mig, men det gjorde jag som tur var inte. Det var min fasa sen innan. Fast hade jag ändå gjort det så hade jag verkligen inte brytt mig... Fy satan vad ont det gjorde!! Patrik hjälpte mig hela tiden med andning och gav mig massage i korsryggen. Det var helt underbart. Barnmorskan sa flera gånger att hon tyckte att vi var ett otroligt bra team och att vi arbetade bra tillsammans. Jag hade aldrig i livet klarat det utan honom vid min sida. Han var helt fantastisk! Mitt i allt så friade han faktiskt och lyckan var total. Vi väntade på våran son och den jag älskar mest i världen vill gifta sig med mig! Kan det bli bättre??
Nästa undersökning visade att jag var fullt öppen. Nu skulle vi börja krysta! Vattnet hade fortfarande inte gått och Bodil tyckte att det var bättre att det fick gå av sig själv än att hon tog hål på hinnorna så vi krystade på. Nånstans där på morgonkvisten gick vattnet med besked. SPLASH sa det och det skvätte på både Patrik, sköterskan och barnmorskan. Vilken befrielse det var när vattnet försvann. Och vi fick oss ett gott skratt alla fyra där inne.
Krystningen framskred bra, men jag tyckte att det kändes som att ingenting hände. Minns att jag kollade på klockan flera gånger och blev förundrad över hur fort den gick. Han fastnade till slut vid öppningen och jag kände att jag inte orkar mer. Jag kände hur huvudet åkte in och ut... Efter att ha haft värkar i över ett dygn så bad jag om sugklocka. Ett beslut jag inte hade tagit med facit i hand, då det kändes som att de slet sönder hela underlivet på mig och jag hade ingen som helst bedövning. De tömde min urinblåsa och det visade sig att den var överfull. Det var den som hade stoppat upp lilleman på vägen. Hade de bara tömt mig tidigare så hade jag kunnat krysta ut honom själv...
Läkaren hävde sig över min mage och tryckte på samtidigt som jag krystade och barnmorskan hade hand om sugklockan. (Som hon aldrig tidigare hade satt heller, så jag var försökskanin). Värken tog slut och jag trodde jag skulle dö. Läkaren sa att under nästa värk blir ni föräldrar och så rätt han hade! Klockan 05,35 kom den finaste lilla varelse i världen ut och han lades på mitt bröst. Både jag och Patrik föll i tårar och det går inte att med ord beskriva känslan. Nu var han här!! Våran älskade, efterlängtade son. Han var så otroligt fin. 51 cm och 3520 gram kärlek! Aldrig någonsin kunde jag föreställa mig den här lyckan att bli mamma. Jag kunde heller aldrig drömma om att man kunde få så starka känslor till ett litet knyte så fort. Nu är vi äntligen en familj. Världens mest lyckliga familj!! Jag älskar er mina underbara gossar!!
fredagen den 12:e december 2008
När Linus kom till världen
Precis som förra gången startade det en fredag. Det var fredagen den 5/12 och jag kände som hugg och ilningar i underlivet. Jag hade också lite molvärk, men inget värre än så...
På kvällen låg vi och tittade på film och jag fick en konstig känsla i kroppen. Det var som att nåt sa till mig att jag behövde sova. Jag sa till Patrik att jag skulle vända mig om och försöka sova lite, och missade slutet på filmen. Tur var det för kl. 01 vaknade jag av att jag hade ont. Jag gick upp och tog två panodil och la mig i sängen igen. Kände ganska snart att det inte skulle hjälpa så jag tappade upp ett bad istället. Värmen kändes skön mot kroppen, men det var ändå inte så att det hjälpte särskilt mycket. Jag försökte bara att stå ut så länge som möjligt. Jag ville helst att det skulle hinna bli morgon innan vi skulle behöva ge oss iväg till förlossningen. Jag ville inte att Lucas skulle behöva vakna och se att mamma och pappa inte fanns vid hans sida.
Efter två timmar i badet orkade jag inte mer. Jag gick upp och satte på datorn, klockan var då 03,00. Jag hann precis sätta mig ner när jag kände att det började rinna något ur mig. Jag ställde mig upp och vattnet forsade. Det kändes som att det aldrig skulle ta slut och jag började inse att vi snart skulle få träffa våran andra son.
Envis som jag är så skulle jag torka upp allt vatten från golvet, då kom nästa pöl. Det bara rann och rann... Jag funderade på om jag skulle ringa förlossningen direkt eller avvakta lite. Men efter att vattnet gått kom värkarna bara tätare och tätare och blev väldigt kraftiga snabbt så jag beslutade mig för att väcka Patrik. Han vaknade med ett ryck och hade redan klätt på sig innan jag ens hann berätta att vattnet gått :-) Jag tyckte att han kunde ta det lite lugnt, men värkarna ökade successivt hela tiden... Han beslutade sig för att ringa efter farmor som skulle vara barnvakt. Jag försökte få på mig lite kläder och la mig sen i soffan.
Jag profylaxandades och försökte ta mig igenom värk för värk... Efter ett tag dök farmor upp. Lucas hade då vaknat och undrade så klart vad som höll på att ske. Men han var som vanligt glad och nöjd, trots att det var mitt i natten.
Jag är imponerad av att Patrik höll sig så pass lugn som han gjorde. Han tog hand om både Lucas och mig som låg och pustade och frustade. Han var ett enormt stöd hela tiden. Han andades med mig genom värkarna och peppade och stöttade. Han berättade hur otroligt stolt han var över mig och det gav mig extra krafter. När jag helst av allt bara ville ge upp fick han mig att kämpa vidare. Jag hade aldrig klarat detta utan honom. Vi är ett oslagbart team! Att ha honom vid min sida gör mig till världens lyckligaste människa.
Vid 04,30 hoppade vi in i taxin som skulle ta oss in till förlossningen. Att säga hejdå till Lucas var fruktansvärt jobbigt. Jag fällde några tårar och jag visste att nästa gång vi ses så har han en lillebror. Då är han inte ensam om att vara min lilla plutt längre.
05,10 är vi inskrivna på förlossningen och jag ligger i en CTG-kurva till att börja med. Allt ser bra ut med både mig och bebisen. Jag får också en nål i handen i förebyggande syfte.
Barnmorskan berättar att jag är öppen 4 cm och hon sätter sin lön på att bebisen är ute innan kl. 14.
Det är ju 8 timmar kvar beklagar jag mig! Hur ska jag orka så länge?
Efter ett tag när jag tycker att jag inte kan behärska värkarna längre ber jag om lustgas. Sköterskan ger mig masken och jag blir irriterad för att det inte funkar! Jag har ju fortfarande skitont!! Barnmorskan skruvar upp dosen lite grann och oj vilken skillnad! Jag känner fortfarande av värkarna, men de går ändå att hantera någorlunda. Jag suger girigt åt mig gasen i masken och Patrik blir lite orolig och ber mig andas lite vanligt också. Mina ögon står visst åt alla håll :-)
Barnmorskan kommer in och tycker att jag ska försöka vara uppe och gå lite. Är du inte klok? säger jag, det gör ju miljoner gånger ondare när jag står upp. Vi kommer överens om att jag ska göra ett försök kl. 7,30.
Helt plötsligt från ingenstans dyker krystvärkarna upp. Jag minns att jag tänkte att de inte får ta lustgasen ifrån mig, jag överlever inte utan den!!
Jag bröjar krysta för mig själv och när barnmorskan kommer in frågar hon om jag känner att jag vill krysta. Jag har ju liksom redan börjat, men det får jag inte fram... Hon känner efter om det är dags och det visar sig att huvudet redan är på väg ut. Oj, här vill bebisen ut säger hon och jag hör hur förvånad och glad Patrik blir. Han får larma på sköterskan, nu är det bråttom!
Jag tar i för kung och fosterland och huvudet kommer ut. En gång till bara säger bm, så att axlarna också kommer ut.
Strax därefter får jag upp våran son på mitt bröst. En underbar känsla även den här gången. Vi fäller några tårar båda två och beskådar vårat underverk. Vi har gjort det igen! En alldeles perfekt liten kille på 3550 gram och 52 cm såg världens ljus den 6/12 2008 kl. 7,44. Vi konstaterar direkt att han är en kopia av sin storebror och så gudomligt söt!
Nu är vi 4 i familjen och vi har utan tvekan världens finaste pojkar. Jag älskar er så oändligt mycket, ni är mitt allt!
På kvällen låg vi och tittade på film och jag fick en konstig känsla i kroppen. Det var som att nåt sa till mig att jag behövde sova. Jag sa till Patrik att jag skulle vända mig om och försöka sova lite, och missade slutet på filmen. Tur var det för kl. 01 vaknade jag av att jag hade ont. Jag gick upp och tog två panodil och la mig i sängen igen. Kände ganska snart att det inte skulle hjälpa så jag tappade upp ett bad istället. Värmen kändes skön mot kroppen, men det var ändå inte så att det hjälpte särskilt mycket. Jag försökte bara att stå ut så länge som möjligt. Jag ville helst att det skulle hinna bli morgon innan vi skulle behöva ge oss iväg till förlossningen. Jag ville inte att Lucas skulle behöva vakna och se att mamma och pappa inte fanns vid hans sida.
Efter två timmar i badet orkade jag inte mer. Jag gick upp och satte på datorn, klockan var då 03,00. Jag hann precis sätta mig ner när jag kände att det började rinna något ur mig. Jag ställde mig upp och vattnet forsade. Det kändes som att det aldrig skulle ta slut och jag började inse att vi snart skulle få träffa våran andra son.
Envis som jag är så skulle jag torka upp allt vatten från golvet, då kom nästa pöl. Det bara rann och rann... Jag funderade på om jag skulle ringa förlossningen direkt eller avvakta lite. Men efter att vattnet gått kom värkarna bara tätare och tätare och blev väldigt kraftiga snabbt så jag beslutade mig för att väcka Patrik. Han vaknade med ett ryck och hade redan klätt på sig innan jag ens hann berätta att vattnet gått :-) Jag tyckte att han kunde ta det lite lugnt, men värkarna ökade successivt hela tiden... Han beslutade sig för att ringa efter farmor som skulle vara barnvakt. Jag försökte få på mig lite kläder och la mig sen i soffan.
Jag profylaxandades och försökte ta mig igenom värk för värk... Efter ett tag dök farmor upp. Lucas hade då vaknat och undrade så klart vad som höll på att ske. Men han var som vanligt glad och nöjd, trots att det var mitt i natten.
Jag är imponerad av att Patrik höll sig så pass lugn som han gjorde. Han tog hand om både Lucas och mig som låg och pustade och frustade. Han var ett enormt stöd hela tiden. Han andades med mig genom värkarna och peppade och stöttade. Han berättade hur otroligt stolt han var över mig och det gav mig extra krafter. När jag helst av allt bara ville ge upp fick han mig att kämpa vidare. Jag hade aldrig klarat detta utan honom. Vi är ett oslagbart team! Att ha honom vid min sida gör mig till världens lyckligaste människa.
Vid 04,30 hoppade vi in i taxin som skulle ta oss in till förlossningen. Att säga hejdå till Lucas var fruktansvärt jobbigt. Jag fällde några tårar och jag visste att nästa gång vi ses så har han en lillebror. Då är han inte ensam om att vara min lilla plutt längre.
05,10 är vi inskrivna på förlossningen och jag ligger i en CTG-kurva till att börja med. Allt ser bra ut med både mig och bebisen. Jag får också en nål i handen i förebyggande syfte.
Barnmorskan berättar att jag är öppen 4 cm och hon sätter sin lön på att bebisen är ute innan kl. 14.
Det är ju 8 timmar kvar beklagar jag mig! Hur ska jag orka så länge?
Efter ett tag när jag tycker att jag inte kan behärska värkarna längre ber jag om lustgas. Sköterskan ger mig masken och jag blir irriterad för att det inte funkar! Jag har ju fortfarande skitont!! Barnmorskan skruvar upp dosen lite grann och oj vilken skillnad! Jag känner fortfarande av värkarna, men de går ändå att hantera någorlunda. Jag suger girigt åt mig gasen i masken och Patrik blir lite orolig och ber mig andas lite vanligt också. Mina ögon står visst åt alla håll :-)
Barnmorskan kommer in och tycker att jag ska försöka vara uppe och gå lite. Är du inte klok? säger jag, det gör ju miljoner gånger ondare när jag står upp. Vi kommer överens om att jag ska göra ett försök kl. 7,30.
Helt plötsligt från ingenstans dyker krystvärkarna upp. Jag minns att jag tänkte att de inte får ta lustgasen ifrån mig, jag överlever inte utan den!!
Jag bröjar krysta för mig själv och när barnmorskan kommer in frågar hon om jag känner att jag vill krysta. Jag har ju liksom redan börjat, men det får jag inte fram... Hon känner efter om det är dags och det visar sig att huvudet redan är på väg ut. Oj, här vill bebisen ut säger hon och jag hör hur förvånad och glad Patrik blir. Han får larma på sköterskan, nu är det bråttom!
Jag tar i för kung och fosterland och huvudet kommer ut. En gång till bara säger bm, så att axlarna också kommer ut.
Strax därefter får jag upp våran son på mitt bröst. En underbar känsla även den här gången. Vi fäller några tårar båda två och beskådar vårat underverk. Vi har gjort det igen! En alldeles perfekt liten kille på 3550 gram och 52 cm såg världens ljus den 6/12 2008 kl. 7,44. Vi konstaterar direkt att han är en kopia av sin storebror och så gudomligt söt!
Nu är vi 4 i familjen och vi har utan tvekan världens finaste pojkar. Jag älskar er så oändligt mycket, ni är mitt allt!
söndagen den 7:e december 2008
Nu är han här!
Nu är vårat andra underverk här! Det är helt fantastiskt och jag njuter av varje sekund. Allt gick bra, men det gick väldigt fort vilket gjorde att det blev otroligt intensivt, och svårt för kroppen att hänga med i svängarna. När bm frågade om jag ville krysta var hans huvud nästan halvvägs ute redan =)
Men vi mår jättebra allihopa och är världens mest lyckliga familj!
6/12 kl. 07,44 tittade vår lilla prins ut. 3550 gram och 52 cm. Helt perfekt!
Jag återkommer när vi landat lite. Nu ska jag njuta av mina grabbar. Alla 3 =)
Alldeles nykläckt
En kopia av sin storebror
Jag och våra ögonstenar
Så bedårande, så underbar!
Men vi mår jättebra allihopa och är världens mest lyckliga familj!
6/12 kl. 07,44 tittade vår lilla prins ut. 3550 gram och 52 cm. Helt perfekt!
Jag återkommer när vi landat lite. Nu ska jag njuta av mina grabbar. Alla 3 =)
Alldeles nykläckt
En kopia av sin storebror
Jag och våra ögonstenar
Så bedårande, så underbar!
torsdagen den 4:e december 2008
Syskon
Jag känner mig så förväntansfull inför att lillebror snart är hos oss. Trots att han var allt annat än planerad så är han otroligt efterlängtad. Vi hade ju så att säga inte ens börjat i syskonverkstan än när det lyste "gravid" i displayen på testet. =) Trodde väl egentligen inte heller att det var möjligt att det skulle bli bebis just då. Så det känns ju extra speciellt, han är vårt lilla mirakel!
Att ha ett syskon är ju fantastiskt. Att ha någon som alltid finns där, i vått och torrt... Jag måste säga att jag faktiskt tror att det är mer speciellt när man är av samma kön, man får liksom en annan relation då på nåt sätt. Det är min erfarenhet i alla fall. Jag och min syster har alltid stått varandra väldigt nära. Tidigare så bodde vi ihop, jobbade ihop, semestrade ihop... Ja, vi gjorde allt tillsammans i stort sett. Nu lever vi inte ens i samma stad och jag kan faktiskt sakna den tiden då vi hade så otroligt skoj tillsammans och levde livet. Men det är fina minnen, väl bevarade i mitt hjärta...
Jag tycker det är så kul att Lucas ska få en lillebror nu. Extra kul är det ju så klart att de kommer vara jämngamla. Jag hoppas och tror att de kommer uppleva många roliga och fina stunder tillsammans genom livet.
Vi är lite inne på en trea i framtiden. Men det visar sig ju hur det blir med det... Jag vill inte vara gravid än på ett tag igen. Jag ska avsluta mina studier och jobba lite först. Samtidigt vill jag absolut inte vara för gammal nästa gång jag blir gravid heller. Riskerna ökar ju med åren... Den som lever får se helt enkelt!
Nu ska jag njuta av mina gossar först och främst. Det känns som vi kan det här med pojkbebisar så varför frångå ett vinnande koncept? ;-)
Att ha ett syskon är ju fantastiskt. Att ha någon som alltid finns där, i vått och torrt... Jag måste säga att jag faktiskt tror att det är mer speciellt när man är av samma kön, man får liksom en annan relation då på nåt sätt. Det är min erfarenhet i alla fall. Jag och min syster har alltid stått varandra väldigt nära. Tidigare så bodde vi ihop, jobbade ihop, semestrade ihop... Ja, vi gjorde allt tillsammans i stort sett. Nu lever vi inte ens i samma stad och jag kan faktiskt sakna den tiden då vi hade så otroligt skoj tillsammans och levde livet. Men det är fina minnen, väl bevarade i mitt hjärta...
Jag tycker det är så kul att Lucas ska få en lillebror nu. Extra kul är det ju så klart att de kommer vara jämngamla. Jag hoppas och tror att de kommer uppleva många roliga och fina stunder tillsammans genom livet.
Vi är lite inne på en trea i framtiden. Men det visar sig ju hur det blir med det... Jag vill inte vara gravid än på ett tag igen. Jag ska avsluta mina studier och jobba lite först. Samtidigt vill jag absolut inte vara för gammal nästa gång jag blir gravid heller. Riskerna ökar ju med åren... Den som lever får se helt enkelt!
Nu ska jag njuta av mina gossar först och främst. Det känns som vi kan det här med pojkbebisar så varför frångå ett vinnande koncept? ;-)
Lurad
Jag har blivit lurad! Av min egen kropp...
Var nästan helt övertygad om att vi skulle vara på förlossningen nu. Igår hade jag såna regelbundna sammandragningar under flera timmar. Väntade bara på att de skulle öka i styrka... Nu sitter jag här. Visserligen har de inte avtagit, men de har heller inte blivit starkare. Däremot har jag huvudvärk och mår väldigt illa...
Måste få gnälla av mig lite! :-)
Hoppas så innerligt att det sätter fart snart och att jag får ont på riktigt! (Det är väl enda gången man önskar sig smärta?)
Vill träffa vår bebis!!
Var nästan helt övertygad om att vi skulle vara på förlossningen nu. Igår hade jag såna regelbundna sammandragningar under flera timmar. Väntade bara på att de skulle öka i styrka... Nu sitter jag här. Visserligen har de inte avtagit, men de har heller inte blivit starkare. Däremot har jag huvudvärk och mår väldigt illa...
Måste få gnälla av mig lite! :-)
Hoppas så innerligt att det sätter fart snart och att jag får ont på riktigt! (Det är väl enda gången man önskar sig smärta?)
Vill träffa vår bebis!!
onsdagen den 3:e december 2008
Inbillning?
Tänk om jag bara inbillat mig att jag är gravid? Om magen bara är ett resultat av massa onyttigheter jag stoppat i mig? Om sparkarna jag känner bara är tarmarna som härjar?
Just nu känns det nästan som att det inte kommer nån bebis. Allt känns jättelugnt och jag har till och med fått sova mellan kisspauserna på nätterna. Inte illa! Man får vara glad för det lilla helt enkelt =)
Visserligen har jag verkligen behövt att få sova ut. Hur det än är så närmar sig ju förlossningen och både jag och lilleman behöver de krafter vi kan få. Märker att han också samlar sig inför det som komma skall...
Jag är så trött på alla som frågar om det har blivit nån bebis än. Ehh... Nä, jag lovar att vi inte kommer att missa att berätta det! Jag tror knappast att någon som fått barn glömt bort att berätta det för nära och kära.
Men vi är redo nu! Vi vill träffa dig, vårat andra lilla mirakel.
(Bild på magen kommer, ska bara få min kära man att hjälpa mig...)
Just nu känns det nästan som att det inte kommer nån bebis. Allt känns jättelugnt och jag har till och med fått sova mellan kisspauserna på nätterna. Inte illa! Man får vara glad för det lilla helt enkelt =)
Visserligen har jag verkligen behövt att få sova ut. Hur det än är så närmar sig ju förlossningen och både jag och lilleman behöver de krafter vi kan få. Märker att han också samlar sig inför det som komma skall...
Jag är så trött på alla som frågar om det har blivit nån bebis än. Ehh... Nä, jag lovar att vi inte kommer att missa att berätta det! Jag tror knappast att någon som fått barn glömt bort att berätta det för nära och kära.
Men vi är redo nu! Vi vill träffa dig, vårat andra lilla mirakel.
(Bild på magen kommer, ska bara få min kära man att hjälpa mig...)
måndagen den 1:e december 2008
7 låånga dagar kvar
Till bf... Sen kan man ju, om man har otur få 14 dagar extra. Usch, det har jag ingen lust med! Är så less på detta nu. Orkar inget, har nästan konstant ont... Ska jag ha ont kan det väl vara på riktigt åtminstone. Men förhoppningsvis gör det nån nytta så jag slipper en sån där lång och jobbig förlossning som jag hade sist.
Jag trodde faktiskt att vi skulle ha en liten bebis vid det här laget, men ack så fel jag hade... Det är visst en envis liten rackare det där =)
Men men... Han kommer när han kommer och jag hoppas innerligt att det inte blir en julgris som kommer ut. MAX 4 kg tack!
Kanske, kanske blir det en bebis i veckan. Hoppas kan man ju alltid =)
Jag är så redo som jag kan bli och den lilla gullungen är mer än efterlängtad och välkommen till oss.
Många frågar efter nya magbilder. Jag ska fixa det. Lovar!
Varnar dock känsliga tittare för en sprickfärdig tjockismage. Det kanske är jag som är julgrisen?? :-D
Jag trodde faktiskt att vi skulle ha en liten bebis vid det här laget, men ack så fel jag hade... Det är visst en envis liten rackare det där =)
Men men... Han kommer när han kommer och jag hoppas innerligt att det inte blir en julgris som kommer ut. MAX 4 kg tack!
Kanske, kanske blir det en bebis i veckan. Hoppas kan man ju alltid =)
Jag är så redo som jag kan bli och den lilla gullungen är mer än efterlängtad och välkommen till oss.
Många frågar efter nya magbilder. Jag ska fixa det. Lovar!
Varnar dock känsliga tittare för en sprickfärdig tjockismage. Det kanske är jag som är julgrisen?? :-D
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)